Fiskars masugn 1738

Miniatyrmodellen av Fiskars masugn har byggts i förhållande 1:20 och de material som har använts är i huvudsak samma material som användes då den ursprungliga masugnen byggdes på 1700-talet: stenarna har samlats i brukets gamla stenbrott, träet är lokalt, malmen som ”används” i miniatyrmodellen är av samma slag som i tiden användes i masugnen.

Miniatyrmodellen visar järntillverkningsprocessen från bruten malm genom olika skeden till färdigt tackjärn. Den illustrerar också hurdant livet var i ett bruk på 1700-talet, då bruksborna hade tunga och också farliga arbeten inom järnframställningen.

Modellen (2005) har skapats av modellbyggaren och bildkonstnären Taina Pailos, som själv är bosatt i Fiskars. Erkki Härö från Museiverket har fungerat som historisk expert i byggnadsarbetet medan diplomingenjör Gunnar Lundqvist har hjälpt till med vissa tekniska lösningar. Miniatyrmodellens ljus, rökeffekter och ljudvärld har skapats av ljusmästare Juha Westman.
Fiskars Bruk år 1738

Utslag av smält tackjärn i en sandform pågår som bäst vid foten av Fiskars Bruks masugn. Masugnen har nyligen förnyats och är en så kallad mulltimmermasugn av tysk typ. Den är ungefär åtta meter hög.

År 1738 tog "blåsningen", det att man använde masugnen, hela 128 dygn. Blåsningen pågick från januari till slutet av maj och hela den tiden var masugnen igång, utan avbrott, dygnet runt. I synnerhet om natten var kranslågorna som slog upp mot himlen och rökmolnet från masugnen en dramatisk syn.

Det året ägdes Fiskars Bruk av den skotskfödde handelsmannen John Montgomerie från Stockholm. På sin tid var han en av de rikaste männen i Sverige-Finland. I Sverige ägde han bland annat de stora bruken i Skebo och Forsmark. I Finland ingick inte bara Fiskars i hans brukskedja, utan också Antskog, Koskis och Kulla.

I Fiskars och Antskog hade man år 1734 som de enda bruken i Finland börjat med färskning och järnsmide av den typ som kallas vallonsmide.

Vallonerna kom från dagens Belgien, Luxemburg och norra Frankrike och var skickliga smeder, masmästare och kolare som arbetade på de svenska bruken. De talade franska och var kalvinister. Även i främmande länder bevarade de och deras avkomlingar sin egen kultur och identitet, i vissa fall ända till i dag.

Järn som framställts genom vallonsmide var av speciellt god kvalitet och efterfrågan var stor. Montgomerie ägde en andel i Herrängs viktiga järngruva i svenska Roslagen. Den malm som bröts där lämpade sig väl för vallonsmide.

Malmen från Herräng transporterades först med segelfartyg till hamnen i Skuru och därifrån med pråmar och hästkraft upp längs Fiskarsån till närheten av masugnen. Intill masugnen hettade man först upp malmen i speciella gropliknande konstruktioner i en process som kallades rostning för att få bort de värsta orenheterna ur malmen. Vid foten av masugnen krossades malmen sedan i en malmstamp som drevs av ett vattenhjul, så att man fick ungefär valnötsstora malmbitar. Den krossade malmen lyftes upp i tunnor i ett malmspel till arbetsplatsen ovanpå masugnen, den så kallade kransen.

Träkolet som behövdes för att smälta malmen forslades till kransen från ett stort kolhus nära masugnen över en lång kolbana. För själva smältningsprocessen behövdes dessutom kalksten.

Uppe på kransen fyllde man med jämna mellanrum på träkol, malm och kalksten i masugnens uppsättningsmål, i rätt förhållande till varandra, enligt vad masmästaren sade. Den hetta som behövdes för att smälta malmen fick man till stånd med hjälp av de stora spetsbälgar som också drevs av ett vattenhjul vid foten av masugnen. Blästerluft leddes till masugnspipan via masugnens formbröst.

Två eller tre gånger per dag gjordes utslag av det smälta järnet genom det så kallade utslagsbröst som fanns i rådstugan vid foten av masugnen. Före det hade man genom slaggtappning gjort sig av med det slagg som samlats på det smälta järnet. Efter att slagget hade svalnat var det ett klarblått glasaktigt ämne och samlat i högar satt det sin egen prägel på hela bruksmiljön.

Vallonsmidet förutsatte att det så kallade tackjärn som masugnen i Fiskars producerade skulle gjutas i järntackor som var cirka 4–5 meter långa och vägde 800–1 000 kilo. Det krävdes 8–10 mans arbetsinsats för att transportera en sådan järntacka till hammarsmedjan i Antskog för förädling.

Förädlat till smidbart stångjärn exporterades järnet från Fiskars och Antskog via Stockholm till Europa och i synnerhet England. År 1738 framställde bruken ungefär 150 ton järn.

Den gamla mulltimmermasugnen i Fiskars ersattes år 1750-talet med en större masugn som var byggd helt i sten. År 1802 upphörde smältningen av järnmalm i Fiskars och den sista masugnen revs för att ge plats åt nya verksamheter. Alla Fiskars masugnar från 1650-talet framåt har funnits ungefär där miniatyren nu står.

Text: Erkki Härö, 2005