Historia och omgivning > Historia > Järnvägen

Järnvägen

Den första verkliga smalspårsjärnvägen i Finland byggdes i Fiskars år 1890.

Revisorerna vid bruket anmärkte i sin berättelse för år 1860 att transporterna från Fiskars Bruk till omvärlden var på tok för dyra och långsamma. Bruksledningen uppmanades att utreda alternativ till de traditionella ox- och hästdragna kärrorna. En följd av det här var att bruksledningen gav överstelöjtnant Appelberg i uppgift att utreda hur man kunde skapa en järnvägsförbindelse mellan Fiskars Bruk och hamnen i Skuru. Det dagliga transportbehovet beräknades vara 1 000 lispund (8 500 kg) och det var tänkt att tåget skulle dras av hästar. Ingenting blev ändå av projektet.

Det var först 28 år senare, alltså år 1889, som tanken på en järnväg till Skuru åter togs upp. Planering och byggande sköttes av ingenjör H. Normén och den här gången skulle banan göras så stadig att ånglok kunde köra rutten. Järnvägens startpunkt låg vid fabriken vid Fiskars övre fors och passerade fabriken vid nedre forsen för att sedan ta en naturskön rutt längs med Borgbyträskets östra strand och så följa Fiskarsån ända till hamnen i Skuru. Den färdiga banans totallängd var 5,5 km och rälsbrädden var 750 mm.

Ett lok införskaffades för järnvägen från Krauss & Co i München. Den första transporten skedde den 31 augusti 1891. De totala kostnaderna för projektet uppgick till 84 755 mk.

Johan Andersson från Helsingfors anställdes som brukets första lokförare. Det är tydligt att han var en ansedd person, eftersom han lyfte en månadslön på 90 mark - en summa som motsvarade den lön som brukets byggmästare och bokförare fick.

Vanligtvis kördes två tågturer per dag. Lasten bestod av stångjärn, gjutjärnsprodukter, tackjärn, plogar, bräder, plankor, stenkol, jordbruks- och trädgårdsprodukter etc. Dessutom användes järnvägen av brukets tjänstemän, av handelsmannen, bruken i Åminnefors och Antskog samt Orijärvi och Kärkelä.

Innan järnvägen mellan Karis och Åbo blev klar år 1899 var järnvägstrafiken till Fiskars helt beroende av seglingssäsongen, vilket innebar att linjen trafikerades från april–maj till november–december. Om vintrarna sköttes transporterna med hästkärror, precis som tidigare. Efter att den stora järnvägen byggts gick tågen även till Fiskars året runt.

På grund av lokets rätt lilla vattentank tvingades man ibland stanna vid Borgbyträsket på vägen hem för att fylla på vatten. Om somrarna förorsakade tågtrafiken ofta problem för brandkåren, eftersom gnistor från loket antände skogsbränder.

Passagerartrafik

År 1897 skaffade bruket "biljettbänkar", uppenbarligen för att sätta den avgiftsbelagda persontrafiken i system. Bland passagerarna räknas flera betydande personer, bland annat generalguvernör Bobrikov åkte tåg då han besökte Fiskars vid sekelskiftet. Även den framtida marskalken och presidenten C. G. E. Mannerheim tog ofta tåget till Fiskars för att hälsa på sina kusiner von Julin.

När Fiskars verkställande direktör Albert Lindsay von Julin fyllde 50 år den andra augusti 1921 beviljades han titeln bergsråd. En stor fest ordnades i Stenhuset och gästerna kom till bruket per tåg från Skuru. Inför festligheterna hade vagnarna försetts med plåttak och mellan stolparna hade man fäst blåröda gardiner.

När Fiskars FBK ordnade sina traditionella sommarutflykter till skärgården åkte deltagarna tåg till hamnen i Skuru och de tog tåget hem sent på kvällen efter att ha tillbringat en dag på sjön. I samband med idrottstävlingar och andra evenemang som var öppna för allmänheten transporterades publiken också till Fiskars med tåg.

Dressiner

Bruket hade också två dressiner; en pumpdressin för arbetare och en trampdressin för tjänstemän. Brukspatron själv skrev ut anvisningar för användningen av dressinerna. Anvisningarna är daterade 1.10.1908 och slår bland annat fast det här: "Dressinerna övervakas av en dressinskötare som tar betalt enligt följande: 20 penni för pumpdressinen och 25 p för trampdressinen. Endast två personer får färdas å dressinerna. Av betalningen går hälften till bruket och hälften till skötaren." Dressinerna användes på banan tills järnvägsverksamheten lades ned.

Förbindelser

Fiskars Ab hade fabriksanläggningar också i Åminnefors och år 1928 byggdes en smalspårig järnväg för att förbinda även Åminnefors med hamnen i Skuru. Ett lok behövdes även på den linjen, så man köpte ett lok som tillverkats av Orenstein & Koppel begagnat av Imatran rakennustyöt Oy. Loket hade tillverkningsnumret 10554/1923, vägde 8 ton och hade en effekt på 50 hk. År 1937 köpte man ett nytt lok direkt från samma tillverkare; tillverkningsnumret var 12782/1936.

Tågen användes också för passagerartrafik. Då utrustades vagnarna med bänkar så att passagerarna kunde sitta på vägen till de olika evenemang som lockade dem till Fiskars. På 1930-talet var det i synnerhet de kända backhoppningstävlingarna som fick många att ta tåget till Fiskars Bruk.

En järnvägshändelse kan man inte låta bli att berätta om, eftersom den till och med nämndes i utländska tidningar. Arbetarna i Åminnefors hade blivit inbjudna till en filmförevisning i Lokalen i Fiskars. Färden gick med tåg, men en av passagerarna var så berusad att han inte släpptes in i Lokalen. I sin ilska över det här steg mannen in i loket och släppte loss. Tåget försvann i full fart mot hamnen i Skuru. På vägen skyfflade mannen in allt kol som fanns ombord i eldstaden och eldade till slut upp spaden också. I Skuru körde tåget av spåret.

Lilla Bässen

På tomten bredvid Fiskars frivilliga brandkårs hus står i dag ett grönmålat ånglok för en smalspårig järnväg. Det är Lilla Bässen, som var i bruk åren 1890–1952. Det tog ungefär en timme att värma upp loket om morgnarna och på måndagsmorgnar kunde det ta ett par timmar, eftersom loket hade hunnit svalna ordentligt under veckoslutet.

Det tog ungefär en timme att värma upp loket om morgnarna och på måndagsmorgnar kunde det ta ett par timmar, eftersom loket hade hunnit svalna ordentligt under veckoslutet.

Tillverkare: Krause & Co. München, Tyskland, år 1890.
Tillverkningsnummer: Nr. 2517/1891
Tryck:11 atm.
Pannans omfång 0,6 m3, eldyta 9,97 m2, hästkrafter cirka 30.
Stephenson ventilsystem.