Historia och omgivning > Historia > Malmberget

Malmberget

Någon gång i början av l600-talet gjordes ett lovande järnmalmsfynd, Pyymäki, vid Määrjärvis norra strand i Kisko kommun. Exakt när, och av vem fyndet gjordes är inte känt.

Då Wolle grundade Antskog bruk 1630 var det uttryckligen pyymäkimalmen som skulle användas. Pyymäki, som kom att kallas Malmberget, ligger endast en dryg halvmil uppströms från Antskog. Som tidigare har framgått blev Wolles bruksera kort, då Thorwöste övertog hans bruk kort efter starten. Men både Wolle och Thorwöste bearbetade Malmberget och efter dem brukens alla senare patroner ända fram till 1866 då driften lades ner. Malmbergets järnhalt var rätt hög, som bäst 40%, men den gav rödbräckt järn på grund av svavel- och kopparhalt (Orijärvi koppargruva som upptäcktes senare, ligger på endast fyra kilometers avstånd). Därför kunde Malmbergets råvara användas endast som inblandning, huvudsakligast med Utö-malm, som importerades från Sverige.

Verksamheten vid Malmberget

Malmbrytningen skedde helt manuellt med den sk tillmakningsmetoden: Berget upphettades med vedbrasor och kyldes därefter hastigt ned med vatten så att stenen vittrade. Därefter kunde malmen brytas med spett och hackor. Eftersom malmkropparna gick rakt neråt bildades djupa schakt med relativt liten öppning i ytan. Brytningen skedde slutligen på tiotals meters djup. Schaktöppningen var täckt av ett timmergolv, där en vinsch var placerad. Till en början drogs vinschen för hand, senare med en hästvandring, där hästar eller oxar gick i ständig kretsgång. Folk och ved vinschades ner och malm upp.

Också insipprande vatten måste vinschas upp. Senare torde också vattenpumpar ha drivits av hästvandringen. Som skydd mot regnvatten var schaktet täckt med halmtak. Också brytningstekniken utvecklades då man i början av 1800-talet började spränga lös malmen med svartkrut. Spränghålen borrades för hand med stenborr och slägga.

Nedra grufvan
Östra grufvan
Långa grufvan
Lilla grufvan
Thorwöst grufvan
Smedje grufvan
Öfra grufvan
Stenmur
Åker
Brunn

Malm och varp

Allt stenmaterial som vinschades upp var inte tillräckligt järnhaltigt. Därför sorterades materialet för hand, varvid stenarnas tyngd var avgörande. De ofantliga varphögarna vittnar ännu idag om hanteringens häpnadsväckande omfattning. Den godkända malmen forslades nedför branten till stranden och därifrån vidare över isen vintertid och med pråmar vid öppet vatten.

Hela gruvverksamheten krävde naturligtvis mycket arbetskraft. På en karta över Malmberget från 1864 finns 12 byggnader. Dessutom fanns en bosättning vid stranden av Pitkäjärvi, ca 1 km norr om Malmberget.

Modernare teknik

Kort efter att John Julin övertog Fiskars brukskomplex 1822 intensifierade han brytningen vid Malmberget. Nu hade masugnstekniken utvecklats så att materialet från Malmberget gav ett gott järn utan inblandning av annan malm. Det torde ha varit främst Långa gruvan och Lilla gruvan som Julin bearbetade. Dessa schakt nådde slutligen drygt 60 meters djup. Största delen av malmen förädlades vid Koskis bruk.

Malmberget blir fornlämning

Sedan Sverige upphävde tullen på exportmalm upphörde brytningen som olönsam 1866. En rätt lång tid därefter fanns ännu en liten bosättning vid Malmberget, men småningom förföll den ena byggningen efter den andra. Skogen erövrade gruvfältet, schakten vattenfylldes och slutligen planterades åkertäpporna med gran. Malmberget föll i glömska.

Malmberget saneras

År 1992 igångsattes områdets sanering på iniativ av Stig Nordman, som den tiden svarade för Fiskars' landskaps- och miljövård. Gruvfältet höggs fram ur skogen och den granplanterade hemåkern kalhöggs, stubbarna bröts upp och ytan harvades. En intressant detalj i detta sammanhang är värd att nämnas: Sommaren efter harvningen var hela åkern en praktfull blomsteräng, bestående av många arter som inte alls fanns i omgivningen; frömaterialet hade slumrat under granskogen i 50 år! Eftersom Malmberget är en fornlämning, var museiverket från början inkopplat på projektet. Till en början medverkade både Ekenäs- och Åbo landskapsmuseum, men det praktiska arbetet utfördes slutligen med sysselsättningsmedel i Åbo-museets regi: Hela området finstädades efter avverkningarna och vissa delar ingärdades till fårbete för att hålla området i fortsatt skick.

Gåtfulla murar

Många tecken tyder på att det har funnits bosättning vid Malmberget redan innan bruksdriften inleddes; bl.a. förekommer flere omsorgsfullt byggda murar av natursten, trots att bruten sten finns i stora mängder alldeles intill murarna.

Text: Upi Anttila, Stig Nordman