Fiskars fåglar

Text på finska: Markku Hyppönen
Fotografier: Esa Ervasti, Rodeo.fi och Vastavalo.fi

Oskiljaktigt ingår ån och änderna, tornklockan och brukstråket med alla kajorna, lundasångarna och sommarens övriga mästarsångare i landskapet i Fiskars bruk. Här ingår också skogsfåglarna uppe på höjderna som omger byn.

I den här artikeln (som ursprungligen bestod av en serie kolumner i lokala föreningars små skrifter och tidningar) beskriver jag först fågelvärldens främsta sångare, sedan byns otaliga trummande hackspettar, de fängslande små sparvarna och änderna i ån. Slutknorren består av ett slags förteckning över andra ”lättbongade” fågelarter i vår bruksmiljö.

Dussinet fullt av glada sångare

Om våren och försommaren överraskas den mindre lyhörda av att luften plötsligt är fylld av all världens kvitter och drillar som verkar härstamma från tusentals fågelstrupar eller kanske näbbar. Rätt gissat; naturligtvis är det våra bevingade vänner som bär skulden för det närapå öronbedövande jublet. Närmare bestämt är det faktiskt fågelhannarna som svarar för sången eller det dubbla budskapet: 1) till artfränder av samma kön att området, boträdet, holken och reviret är mitt. Akta dig för att visa dig här, annars är risken stor att du får på käften eller näbben och 2) till artfränder av honkön kom genast hit, här ser ni den borna hanen, er avkommas främsta fadersaspirant. De modigaste, snabbaste och tidigaste flyttarna erövrar de bästa reviren och dem tillfaller det bästa urvalet honor. Förutom matchningen hannarna emellan förekommer också olika läten som exempelvis varningsläten, men i det här sammanhanget håller vi oss till den egentliga sången.

Sedan tar vi itu med det ljudliga dussinet som nämns i rubriken. Det är givetvis fråga om skribentens högst subjektiva åsikter, varför läsaren inte har rätt att klaga över vare sig riktigheten eller rangordningen i listan.

Först har vi KOLTRASTEN, som är Nylands landskapsfågel. Vanligen hör man koltrastens melodiskt flöjtande toner från en grantopp i skymningen eller gryningen. Sitt bo bygger fågeln välgömt i grandungens dunkel.

GRÖNFINKEN rör sig här i trakten året om och hör till vårens tidiga sångare. Den vanligast förekommande sångestraden är toppen i ett lövträd. Grönfinkens drillar inleds med ett dry som inte påminner särskilt mycket om sång. Grönfinken är kanske ingen mästarsångare, men ljudligt och urskiljbart försvarar den ändå sin plats bland de tio i topp.

BOFINKEN däremot är en riktig mästersångare. Hela försommaren ljuder de glada drillarna praktiskt taget utan uppehåll också i tätorterna. Bland våra flyttfåglar hör bofinken till de tidigaste och sången inleds vanligen redan i april. Vid sidan av lövsångaren hör bofinken till våra vanligaste, men också mest talrika fågelarter.

LÖVSÅNGAREN fyller sin kräva enbart med insekter. Därför hör den till de sena flyttfåglarna och söker sig till våra breddgrader först i början av juni. Lövsångarens och bofinkens sång påminner rätt mycket om varann. Medan bofinkens sång går i dur är lövsångarens lite vemodig och fallande. Lövsångaren trivs bäst i skogen, men man stöter också på den i trädgårdar och buskage.

Till det yttre är lövsångaren grågröngult anspråkslös och därtill liten till formatet; nästan förvillande lika är skaran grönsångare, härmsångare, gransångare och näktergal. Förbigången blir nu gransångaren som hemmahörande i barrskogsområden inte förekommer här i byn. GRÖNSÅNGAREN, HÄRMSÅNGAREN och NÄKTERGALEN är däremot ena riktiga lövskogssångare. Trots att de är svåra att upptäcka identifierar man dem enligt sången. De är sinsemellan separerbara tack vare volymen (grönsångarens sång bär inte så långt, men de två andras läten desto längre). Man kan inte nog förundra sig över näktergalens ljudvolym. Sången i sig är inte särskilt imponerande, närmast ett slags smackande, skallrande och rytmiskt knäppande. För att få syn på dem i Fiskars rekommenderas täta lövskogar och åstränderna.

Under vandringar längs stråken på bägge sidor om ån har man ofta glädjen att höra ROSENFINKENS karaktäristiska busvissling. Under de senaste åren har populationen ökat och de är inte heller lika skygga som den ovannämnda trion. Som ett tillägg kan även nämnas att stamvariationerna inom arten verkar vara betydande, eftersom antalet ser ut att ha minskat igen under 2010-talet.

I de fuktiga, lummiga lundmarkerna här i Fiskars hör man också ofta fågeln med den, enligt skribenten, allra gladaste sångrösten – nämligen TRÄDGÅRDSSÅNGAREN som framför sin sång i jollrande, porlande och jämt flytande flöjttoner.

En fågel som trivs både i skogsmark och våra trädgårdar (häckar i trädhål och holkar) är den SVARTVITA FLUGSNAPPAREN, som också är en glad sångare. Hanen är svartvit och stor som en blåmes. Flugsnapparen undviker att flyga långt från sitt bo och försvarar aggressivt sitt revir. Ofta kan man få följa med häftiga luftstrider där de stridande parterna till och med faller till marken med en duns så att fjädrarna yr.

Genom att lägga till ett par fågelarter blir dussinet fullt, nämligen mästerhärmarna STAREN och TALGOXEN. Bägge häckar i trädhål, varför man också stöter på dem i trädgårdens holkar.  Längs Fiskarsån finns det gott om asp och al. Där matar starhonorna ivrigt sin avkomma. Alla känner säkert till talgoxen, en stannfågel med god anpassningsförmåga. Sången inleds redan tidigt på våren. Talgoxen är produktiv med ungar i två och ibland till och med tre kullar per sommar. Kullen kan bestå av mer än tio ungar.

Hackspettar

Undertecknad har lagt märke till att på Hasselbacken, men också på annat håll i bruket, hör man hackspettarnas trummande såväl sommar som vinter. Hackspettarna är stannfåglar och klarar vintern i Finland utan att behöva slösa resurser och energi på ”solsemestrar”.  Artpresentationen kan därför utgå från födan. STÖRRE HACKSPETTEN är vår vanligaste hackspett (det gäller hela Finland). Om vintern består födan uteslutande (förutom enstaka skrovmål på fågelbräden) av barrträdens frön, som hackspetten hackar ur kottar med sin kraftiga näbb. Det är också med näbben som boet urholkas. Varje år hackar hackspetten ut ett nytt bo och bidrar därmed till lediga trädhål för bland annat häckande mesar. Om somrarna är hackspettens matsedel mera omväxlande och kompletteras med bland annat insekter och fågelungar. En och annan som satt upp en fågelholk har haft besök av större hackspetten: väl inne i holken slinker såväl ägg som ungar ner i krävan! Inför parningen på vårvintern och våren börjar man höra hackspettens trumvirvlar. Det är hanen som ger besked om revirgränserna. Det gör han genom att hörbart trumma på allt som ekar bra, så som torrfuror, gatlyktor, elstolpar eller skyddsplåten upptill på stolpen. Förutom trummandet ger hackspetten också ifrån sig karakteristiska lockläten. Den nästan helsvarta högljudda SPILLKRÅKAN är vår största hackspett. Dess sång och trummande hörs långa vägar. Det verkar som om spillkråkan blivit mer allmän. Kan det bero på att den tröttnat på stillheten i obebodda ödemarksskogar och valt att häcka i närheten av bebyggelse. Svart med sin röda hjässa är den i alla fall en ståtlig syn. Den tredje, något fåtaligare och lite hemlighetsfulla, rentav ”smygande” hackspettarten, som regelbundet påträffas i Fiskars, är GRÅSPETTEN. Storleksmässigt placerar sig den här, namnet till trots, grönaktiga arten mellan större hackspetten och spillkråkan. Större hackspetten däremot är stor som en stare, strömstare och trast, medan spillkråkan är stor som en kaja, nötkråka, nötskrika eller duva. Gråspetten är särskilt förtjust, måhända som kamouflage, i elstolpar och lövträdsstammar. Huruvida också MINDRE HACKSPETTEN häckar här i Fiskars (tillförlitlig information saknas) och den TRETÅIGA HACKSPETTEN på sina vår- och höstströvtåg letar föda under barken på döda träd är väl inte belagt, men nu har vi ändå lyckats presentera byns alla hackspettar.

Trädbeståndet i Fiskars är till stora delar välbevarat. Det är speciellt de gamla och ålderstigna träden som insekterna och larverna ger sig på, för att inte tala om hackspettarna och deras näbbar när de är ute efter föda. Att gömma sina bon i kraftiga trädstammar är dessutom ett av hackspettens bravurnummer, så när allt kommer omkring är Fiskars säkert ett riktigt hackspettsparadis!

Sparvar

GRÅSPARVEN är en riktig kulturfågel (Passer domesticus trivs i människors närhet och bygger exempelvis bo i små byggnadsskrymslen), som man inte kan undgå att stöta på när man vandrar längs Åkerraden, flanerar förbi brandstationen eller strövar på Basarängen. Vanligen sker iakttagelserna via hörselsinnet. Överallt där sparvarna håller till hör man nästan ständigt deras glada, ljudliga tjatter. Ofta ljuder tjipet från häckar eller takrännor. Om man ger sig tid att lyfta blicken, är det ofta just där man ser dem. Under tegelpannorna på gamla hus hittas sparvens favorithäckningsplats. När den letar efter föda ser man den ofta på marken.

Täta häckar (det finns knappast en enda hagtornshäck i Fiskars där sparvar inte skulle tjattra) och trädgårdarnas snåriga buskar (så som snöbär och syren) är säkra ställen att spana in sparv. Tjattret leder en ända fram! På traktens rätt få bondgårdar är sparven en vanlig gårdsfågel. När det gäller matsedeln är sparven inte kinkig. Av dess korta, kraftiga näbb att döma är den en fröätare. Den flyttar inte, är en stannfågel och håller också om vintern, likt sina närmaste artfränder, till på flockens revir.

Den i östra och sydöstra Finland häckande PILFINKEN har inte ännu fått fotfäste (eller bör man tala om vingfäste när det gäller fåglar) så här långt västerut, men enligt diverse iakttagelser skulle den vara på väg också hit. I vissa delar av landet har den redan lyckats utmanövrera sin större kusin, som åtminstone utgående från skribentens iakttagelser, inte är någon försumbar motståndare. STENKNÄCKEN är en verkligt sällsynt gäst i vår by. GRÖNSISKAN, en strimmigt gulgrön pigg liten fågel som i små flockar tar till flykten när man närmar sig dem i skogen, och den för finländska förhållanden så granna STEGLITSEN med sin exotiska fjäderdräkt, sin röda panna och strupe, har däremot under 2000-talets första årtionde varit en iögonfallande vanlig syn här i bruket.  GRÅSISKAN är en ljus liten flockfågel med röd pannfläck, som speciellt om vintrarna ses flyga från träd till träd vid stränderna här i Fiskars. Bland sparvfåglarna är det dock fortfarande den förstnämnda lilla gråsparven, som här i våra hemtrakter tvivelsutan är den vanligast förekommande.

Andfåglar

Närhelst man, oberoende av årstid, vänder blicken mot ån kan man inte undgå att lägga märke till de simmande, dykande och tidvis snattrande änderna. Här är det fråga om gräsänder. GRÄSANDEN har sannolikt fått sitt namn av att den, likt andra simänder, äter växter på vattendragets botten. Gemensamt för båda könen är den blå vingspegeln. För övrigt är det lätt att se skillnad på honor och hanar. Hanens näbb är gulgrön medan huvudet är glänsande mörkgrönt och fjäderdräkten flerfärgad. Här kan man urskilja färgerna beige, brunt, svart, vitt, grått och all slags blandningar. Hela härligheten avslutas av med två av de mellersta stjärtpennparen som är svarta. Honan är brun med orange näbb. Om man iakttar änderna i Fiskarsån lite närmare upptäcker man att det förekommer individer med färgfel, ett slags naturens nycker. Gräsanden är en så kallad halvdykare, vilket betyder att en del av stjärten sticker upp ovanför vattenytan. När anden bygger bo dyker den däremot helt och hållet. Anden äter vattenväxter och smådjur som den snappar i sig i vattnet. Året om matar byborna dessa våra kära bulländer. Det stora Fiskarsbolaget värnar om dem genom att förse dem med spannmål på utfodringsplatsen där ån intill hålls isfri även vid hård köld. Sina bon bygger änderna väl dolda på marken ett gott stycke från ån.  Bona fodras mjukt med dun och andhonan lägger ett tiotal ägg. När ungarna är kläckta leder andmamman dem i gåsmarsch ner till ån där de genast börjar simma och tar för sig av födan på egen hand. I slutet av maj eller början av juni kan man få syn på de små dunungarna. Mitt i sommaren är det som om änderna plötsligt försvunnit ur bilden. Det är nämligen då de ruggar. Under ruggningen förnyar änderna sin fjäderskrud och kan någon tid vara oförmögna att flyga. Då är det skäl att hålla sig i skymundan. Efter ruggningen är det inte längre så lätt att se skillnad på könen, eftersom hanens färggranna fjädrar inte ännu hunnit växa ut.

Om vintern förfäras iakttagaren ofta av tanken på hur änderna riktigt klarar sig i det iskalla vattnet, stående på hala isflak i snöslask och snålblåst. Genom att putsa sin rygg stimulerar gräsanden fettkörteln som sitter på ryggen. På det sättet blir fjäderskruden vattentät och värmeisolerad. Eftersom blodet som når ner till fötterna regleras så att temperaturen är bara några grader över fryspunkten när det är kallt, undgår de förfrysningar. Månne det beror på kroniskt kalla fötter eller något annat, men åtminstone i skribentens öron låter andens röst väldigt hes! Tidigt på våren när flyttfåglarna återvänder kan man bland gräsänderna också upptäcka andra arter. De första som då uppenbarar sig i byn och i vår å är nästan undantagslöst KNIPAN och STORSKRAKEN. Trots att bägge arterna har svartvita hannar är de rätt lätta att skilja från varann: storskraken är synbart större och ”långhårig”. Kniphanens bästa kännetecken är den vita fläcken på vardera sidan om näbbroten. Storskrakshonan är grå med brunrött huvud och buskig nacktofs. Kniphonan är mycket liten och mörk. När det blir sommar försvinner de och häckar i trädhål eller holkar. Knipan har också ett roligt särdrag: under flykten har hanen en stark vington! Storskrakens föda är mest fisk, medan knipan äter smådjur och växtdelar, bägge arterna är heldykare.  Ibland har också KRICKANDEN visat sig i ån. Den är den minsta bland halvdykarna. Den påminner mycket om gräsanden och bägge könen har grönt i vingspegeln medan hanen från ögat bakåt har ett brett grönglänsande band. I Fiskarsån har man också kollat in supersällsynta gäster som MANDARINAND och SALSKRAKE.

Utöver de tidigare nämnda hör och ser man tiotals andra fågelarter i bruket, men till listan kan ännu fogas exempelvis kanadagås, gråhäger, trana, skrattmås och silltrut, drillsnäppa, strömstare, stjärtmes, rödvinge- och björktrast, trädkrypare, korp, nötkråka, nötskrika, kråka, skata, fiskgjuse och duva. 


← Tillbaka

Naturen i Fiskars